Skräckmusik som är jävligare än suicidal black metal
En ångestattack i tonåren gjorde att jag behövde skjutsas i en läkares privata bil. Egentligen hade jag drabbats av syndanöd, min kropp hade samlat en sådan massa av skam att jordens gravitation snart skulle krossa mig till saft och suga ner mig till helvetet.
Det hela förvärrades av att läkaren hade musiksmak som Hannibal Lecter: medeltida, depressiv, barock opera. Om den norska blackmetalscenen hört denna form av uråldrig ondska så hade de lagt ner direkt.
I bilen fick barytontonerna min bröstkorg att pressas samman, käken skallrade så att tandflisorna for, mina ögon kokade över och rann som äggvita utmed mina kinder.
Sedan kom de skärande soprantonerna. Bilan ven genom luften. Jag väntade på den lättnad en effektiv halshuggning ger men den kom inte. Istället blev stycket långsammare med pauseringar som skapade lågtryck. Det gjorde det ännu värre varje gång rösterna kom tillbaka likt en feberyra. Jag svimmade.
Vad säger forskningen om musik som skapar illamående?
Den där bilturen är fortfarande mitt livs mest intensiva och värsta musikupplevelse. Efter det har jag läst forskning om vilken typ av musik som skapar välmående respektive illamående. Ett recept för att må riktigt dåligt av musik är skiftande rytm (ojämn, ospårbar puls) och klustrad, svårdechiffrerad harmonik. Jazz är med andra ord ett exempel på riktigt djävulsk musik men så finns också den där barocka operan med tritoner, obevekliga strofer vars intervall och rytm inte följer något mönster och ödesmättade pauser däremellan som låter ångesten byggas upp inför det som komma skall.
Den bästa skräckmusiken
Skulle vi gå efter det mest skräckinjagande möjliga så skulle det förmodligen vara disharmoniska kluster rika på fluktuerande övertoner till ett binauralt oregelbundet beat och en 3D inspelning av en jordnötsallergikers sista andetag. Urvalet nedan bygger istället på musik som jag faktiskt tycker om att lyssna på. Här finns rentav några hits, även om det leder till en beskärd del ångest.
Bloodborne – kosmisk skräck från From Software
Soundtracket av bland andra Ryan Amos, Michael Wandmacher och Tsukasa Saitoh är det som verkligen suger in dig i Bloodbornes kosmiska skräck. Spelets mythos döljs i de latinska texterna som fans spenderat åtskilliga timmar för att skriva ut och översätta.
Stycket nedan spelas när du för första gången förs till Hypogean Gaol (Hypogeiska Fängelset). Jag trodde först att titeln på platsen kom från hypnagoga hallucinationer, sömnparalys, som bland annat kan ge känslan av att falla vid insomning. Men hypogean anspelar på en biologisk term för grottlevande organismer och gaol är en föråldrad stavning av ”jail.”
– Det är ingen trevlig plats.
The Caretaker – An empty bliss beyond this world
Artisten Leyland Kirby hämtade bland annat inspiration från bal-scenen i The Shining.
Uråldriga små fonogram ger inblick i hur dementa människor kommer ihåg gamla melodier. Fragmenterad nostalgi. Det låter kanske mysigt när du först lyssnar på det, särskilt med rainy mood i bakgrunden. Men om du tänker dig att du hör det medan du äter ljummen, osaltad, ärtsoppa och känner doften av urin och rengöringsmedel så sluter sig ångestens spindelnät kring ditt hjärta.
Sleepytime Gorilla Museum – I princip hela låtkatalogen
Disharmoniska kluster och chiffrerade taktarter, Sleepytime Gorilla Museum har allt som väcker illamåendet till liv. Vissa låtar är aningen mer feelgood som ”A hymn to the morningstar” men annar levereras det stadigt kinvhugg direkt till dina trumhinnor.
Nauseant – Iln
Om du har en dollar över kan du skaffa dig en bit obskyr metalhistoria. Och varför skulle du inte vilja göra det? Nauseant får det att fladdra i öronen och är många tjackrunkares favoritsoundtrack. Den låga, framrapade, growlen kittlar prostatan medan den mest inbitne onanist får kämpa för att hålla jämnt tempo med dubbelstampet. Och vad är egentligen mer skräckinjagande än en öm och uttöjd förhud?
Omslagsfoto: Rob Sheridan